Ni vet den där känslan... Den känslan som man kanske inte känner varje gång, men när man väl får den så känns det helt jäkla otroligt. Den känslan som säger att du gör rätt, du är där du borde vara, det är det här som får dig att må bra. Det är den känslan man får när man får något slags lyckorus som sprider sig i kroppen. När man känner att man verkligen är på rätt plats vid rätt tidpunkt. 

 

Känslan jag talar om, det är den jag kände i förrgår. Den dyker upp då och då, och endast på hästryggen. Jag och Elin red ut i över två timmar. Travade långt, galopperade långt. Skrittade jäkligt långt. Ända tills vi såg autoliv, för er som vet vart jag befinner mig då :P Vid ett tillfälle galopperade vi jämsides, Elin på Gossen och jag på Dante. Vi hade en lång sträcka framför oss, perfekt galoppväg. Ingen höll emot, bromsade eller gasade. Vi bara åkte med medan hästarna längde på stegen och höll sitt tempo. Det var då mina vänner som jag tror vi båda fick den där känslan. När en tår rinner ifrån ögat, av vinden såklart, men även av en gnutta livsnjutning. Att man kommer på sig själv att man bara sitter med ett leende och skrattar. Man känner livet i sig som jag brukar säga. 

 

Det glada humöret som man är på efter att ha fått that feeling är underbar. Jag var typ glad hela jäkla kvällen på grund av det. Och Elin, hon är ju helt underbar den tjejen alltså. Vi passar så bra ihop på våra turer. Tänker likadant. More of this all summer, för snart är det dessutom semester!!!!!!!!