Vi var på återbesök i Ale i onsdags. Jag och Roger åkte dit med Gosd och jag hade såklart stora förhoppningar trots att jag lovat mig själv att inte ha det. Dem kollade igenom honom, han longerades och veterinären tyckte han såg mycket bättre ut än innan. Jag var dock lite skeptisk, jag tyckte fortfarande han såg väldigt halt ut, men jag tänkte "håll käft Ida, du är ingen veterinär!" Dem tog av gipset efteråt och hovslagaren Björn slog på en sko. "Skulle vi inte limma på en sko?" Frågar jag eftersom den andre hovslagaren från veckan innan sa att man inte kunde spika i den hoven. Men Björn lugnade mig och sa att han visste vad han gjorde. 

 

 

Efter att skon kom på var han ännu haltare, denna gången även på rakt spår vilket han inte var innan. Veterinären och Björn menade på att det skulle bli bättre inom några dagar och att det är på grund utav att hoven vart inflammerad och blir väldigt öm när man spikar i den. Jaha, tänkte jag. Jag litar på dem så Gossen lastades och vi for hem. 

 

 

Väl hemma hade jag blivit tillsagd att Gossen kunde gå ut i vanlig hage. Och gissa hur mycket det uppskattades?! Efter att ha stått inne flera dagar och endast gått i sjukhage såg Gossen rätt lycklig ut. Men det varade inte länge. När jag skulle ta in honom hoppade han nästan på tre ben. Han stödde litegrann men det var knappt. Jag får smått panik och får prata med veterinären igen. Gossen får metacam och stå inne. Jag frågar mig själv om det här verkligen är normalt eller om skon sitter allvarligt fel eftersom han blev så dålig på bara några timmar. Jag fattar telefonen och ringer Michael Knap, en duktig hovslagare som jag litar på. Jag frågar honom om Gossen och vad han tror. Han säger åt mig att låta Gossen stå i box och att han kommer till oss dagen efter. 

 

 

Torsdagen var ett helvete. Jag stod på jobbet och värkte. Att se Gossen gå så dåligt gjorde att jag gick sönder inuti. Visst, han stod på hoven, men så fort han skulle ta sig någonstans så gjorde det ont. På onsdagskvällen var han bitter, irriterad och ledsen. Det såg man på honom. Jobbet på torsdagen tog en evighet. Jag ville bara att klockan skulle bli fem så jag kunde kasta mig till bilen och åka till honom. 

 

 

Väl i stallet tittade jag in till min lille gule häst. Jag pratade lite med honom och han kom fram till mig. Jag blinkade och frågade, "såg jag vad jag just såg?!?!" Han gick klockrent fram till boxdörren. Jag öppnade, satte på honom grimman och ledde ut honom i gången. Ingen hälta alls. Jag stod med öppen mun. Jag vände runt honom i gången och när han belastade sitt vänster framben så fanns en liten markering, men inte mer. Jag kramade honom hårt och länge. Som i en film typ.

 

 

Michael Knap kom ändå och tittade på kvällen. Jag frågade om det kunde vara metacamet som gav så mycket smärtlindring att han förändrades så, men det trodde han absolut inte. Skon fick sitta kvar eftersom han blivit så pass bra över natten och nu blir det vila och hålla sig borta från hårt underlag i 7 dagar. Om han är bra tills dess borde jag börja kunna rida trodde han. Det bästa av allt, han får gå ut i sin hage iallafall! :) då känns det ändå så mycket bättre. Pratade med mamma imorse och frågade hur han såg ut när hon ledde ut honom till hagen. "Han gick med stora glada kliv"! Svarade hon. Det värmer i mitt hjärta <3