Saknar dig min pärla!
På lördag har det gått exakt två år sedan vi fick ta bort Petit. Petit som är anledningen till att jag håller på med hästar överhuvudtaget. Att jag brinner för att sitta på hästryggen och lägga all den tid som jag gör. Jag är så tacksam att mamma köpte det fina bruna arabiska fullblodet när jag var så liten.
Jag minns en specifik gång när jag skulle rida lektion för någon lärare i sjövik. Petit var precis inriden och jag var runt 9-10 år. Jag minns att jag skulle lära både mig själv och hästen att "gå på tygeln." Jag kommer ihåg att jag tyckte det var jätte svårt och krångligt, det var ju mycket roligare att bara rida runt och hålla sig kvar. Efter den lektionen minns jag att jag tyckte att det inte var lika kul för att jag hela tiden skulle få henne att böja på nacken. Men så skulle jag rida en lektion till för samma tjej och det gick mycket bättre den gången. Jag kommer så väl ihåg att jag började känna hur hästen rörde sig på ett bättre sätt och hur Petit jobbade under mig. Hur jag kom på hur det skulle kännas...
Petit var den där hästen som man kunde göra allt med. Jag och en kompis kastade oss upp bägge två på hennes rygg och red långa turer. Vi vägde ju ingenting på den tiden :P
Jag hopptränade mycket med henne när jag var runt femton år. Som en gummiboll flög hon över. Min hopptränare Sussie sa alltid att Petit är en förtroendehäst till max. Om det var "läskiga" hinder så räckte det att jag pratade med henne i farten och bestämde mig att det ska gå så löste det hon det alltid. Sen att hon var en meter över den översta bommen var ju bara roligt ;) att jag ens satt kvar ibland!! Haha...
Jag har flera hundra historier om tiden med Petit. Min fina underbara häst. Men så kom den tiden när hon blev riktigt sjuk i maj 2012. Vi kämpade så hårt med att få henne att må bättre och det såg ljusare ut stundtals. Hon hade ups and downs. Ibland var hon bra, ibland sämre men vi trodde ändå att hon skulle klara det. Men så kom den där dagen i november när jag skulle ta in henne från hagen. Hon hade så ont i sina ben att hon vacklade fram. Bara dagen innan visade hon ingenting. Men så på bara ett dygn förändrades allt igen. Vi ringde vår veterinär direkt. Jag ställde han den avgörande frågan: "Har hon för ont eller ska vi kämpa vidare?" Jag minns precis vad han svarade. "Hon har gett upp, det finns inget mer ni kan göra." Detta var tisdagen den 6 november 2012. Djurtransport för avlidna djur beställdes och tiden för avlivningen blev torsdagen den 8 november 2012 klockan 8.00. De sista två dagarna i Petits liv gick hon på starkt smärtstillande och fick göra det hon älskade, äta mat. Jag gosade och grät, gosade och grät. Den viktigaste kompisen i mitt liv skulle tas ifrån mig.
Det går inte att förklara hur det känns, att hjärtat kan göra så fruktansvärt ont. Jag mådde verkligen piss och jag saknar henne så oerhört mycket. Nu har två år gått och inte en enda dag går utan att jag tänker på henne. Men det är inga tankar från när vi fick avliva henne, utan snarare tankar på hur kul vi hade och vad mycket vi åstadkom. Vilket otroligt band vi hade. Jag kommer aldrig glömma min underbara första häst. Petit, pärlan!
Postat av: Anonym
Finaste hästen i världen!!!!!
Svar:
Ida Anzén
Trackback