Lågmäld och nere är man ibland. När det inte går som man tänkt sig. Förväntningarna var enorma och när dem krossas så går jag psykiskt under jorden några timmar. Men sen inser man att det finns inte så mycket att göra åt saken. Man kan inte styra allt. Pratade med min pappa häromdagen och han sa en sak som fick mig att fundera. "Du bryr dig mer om att du missar tävlingarna än att du ska bli frisk." Jag svarade: "Men jag känner ju mig frisk?" För det gör jag ju. Det här är ju inget man känner av precis som en förkylning direkt. Det var inga glada miner när jag började dilla om att man kanske kunde skjuta på ingreppet heller...

Hur som helst. Jag har accepterat situationen och får helt enkelt vara med på de tävlingar jag kan. Sen kommer jag få vara sjukskriven från jobbet nån vecka och avstå från ridningen några veckor, men det löser sig. Jag får hitta någon som kan hålla igång honom åt mig.

Det är iallafall två tävlingar jag kommer kunna vara med på innan jag ska till läkaren. 27 april i Hanaskede med westernallsvenskan, och tävling i fristad 1 maj. Och det ska verkligen bli skit kul. Så Ida, sluta deppa nu och se fram emot det du har!